Saga missade bussen i morse, så det blev skjutsning in till Sala. Nu hade jag ju redan i somras lovat att jag kunde skjutsa in henne ett par morgnar i veckan – för att samtidigt gå på gymet före jobbet med Carina på www.datumconsulting.se. Men just i morse blev det då inget besök på gymet, jag är fortfarande alldeles för stel och öm efter lördagens hästäventyr när Wippe kastade av mig. Så jag fick nöja mig med en hundpromenad halvvägs hem igen – att det var hällregn gjorde inte så mycket eftersom jag hade hyfsade kläder på mig. Egentligen inte regntäta (det råkade bli min stallrock – som är en degraderad militärgrön parkas från Lindex i bomull med en sorts teddyfoder) men tillräckligt för att hålla mig torr en halvtimme ungefär. Orkade faktiskt rätt långt, jag börjar kunna gå mer och mer ”normalt”. I lördags gick jag ju som en 150-åring som hade bajsat på mig, ungefär…

Just nu känns det som om jag har väldigt mycket ”på listan”, nu under valrörelsen har jag liksom bara skjutit saker framför mig eftersom det blev en hel del tid i valstugan m.m. Men nu är det dags att ta itu med ”högen”. Vilket jag inte alls känner för, eftersom jag är lite sliten just nu (inte bara för häst-avkastningen).

Och rätt ofta när det känns lite trist i vardagen så faller jag in i den verklighetsflykt som är mitt ”missbruk”. Jag börjar skriva. Det sker i perioder, och under de perioderna är jag hopplös på allt. Vill helst inte göra NÅGOT annat än att skriva, t.ex. får barnen laga sin egen mat bäst de orkar; disk, tvätt och städning blir helt eftersatt osv. Helst skulle jag vilja slippa öda tid på att sova också, men det är lite svårare att ignorera.
Häromdagen trodde jag att jag hade skrivit färdigt på en berättelse (jag vet inte om jag ska kalla det noveller, för de flesta är längre än vad noveller brukar vara – men de är alldeles för korta för att heta ”bok”), men sen kunde jag ändå inte släppa den utan var bara ”tvungen” att börja skriva om slutet en gång till. Så nu är den fortfarande ofärdig och ”under arbete”…
Saken är den att jag har en massa gamla berättelser liggande, ibland dammar jag av en gammal en och skriver om den. Kanske lägger till saker jag har upplevt sen jag skrev den, kanske lägger till eller drar ifrån lite drama och konflikter. Lite då och då hittar jag på en helt ny historia. Och det kan gå ett halvår eller år mellan ”skrivperioderna”.  Eller bara någon månad.

Ibland låter jag någon läsa dem, men oftast skriver jag bara för min egen skull. Lite motsvarigheten till att läsa en bok, men att jag får styra det själv (även om karaktärerna rätt ofta ”lever sitt eget liv” på ett märkligt sätt). Känslan när man når slutet på en riktigt bra bok, och besviket blir tvungen att ”lämna” den ”värld” man befunnit sig i under ett antal timmar, får jag också när jag kommer till slutet. Det är därför som jag så ofta går tillbaka och ändrar slutet på en nyskriven historia – för att få ”finnas i den världen” en liten stund till…!

Att jag alls tar mig tid till att blogga beror på att jag försöker hålla mig borta från ”skrivdatorn” (jag använder nämligen ett speciellt program som egentligen är avsett för tekniska dokument, som jag bara har installerat på min stationära dator på kontoret – men just nu sitter jag i mitt sovrum och skriver på min bärbara gammeldator).

Så heter en mässa i Västerås 8-10 oktober, som jag ska medverka på. Och marknadsföra min ”Hildurs Krog”… Lyckligtvis ihop med en bunt andra nystartade små ekoturismföretagare, annars hade jag ju känt mig hopplöst liten och tafflig. Och jag blev väldigt nöjd över att jag låtit bli att nämna ordet ”viking” på min hemsida osv (lätt ändrat annars) när det är någon annan deltagare (möjligen ”Frösåkers vikingar”) som nämner ”ät vikingamat i vikingamiljö”…! Om det är Frösåker så har de ju en maffig gästabudssal (visserligen inhyst i ett modernt rött hus med vita knutar, men ändå) och fantastisk inredning med massor av snidade kistor, sköldar m.m. Jag var ju där på studiebesök en dag i juli och tog en massa inspirationsfoton.

Så jag får väl istället nischa in mig på ”medeltid” och ”vildmark”…!

En liten artikel om mässan på http://www.direktpress.se/vasterastidning/Artiklar/Mat–Dryck/Smakfullt-och-aventyrligt-i-oktober/.

Å – Hildurs Krogs hemsida är förstås www.hildurskrog.se !

Jag är verkligen urusel på att blogga (ingen överraskning för MIG…).

Mumlan är ju som sagt borta nu, och i mellantiden hade vi Gnistra inlånad (Mumlans äldre syster). Så det gick ingen nöd på Athos.

Och nu har han en haflinger-flickvän, som vi köpte från Pålsboda (s om Örebro). Eller snarare dam – hon är född 97 (Athos f. 05). Som heter Wippe. Det betyder ”gunga” på tyska, hon är nämligen född i Österrike (varifrån haflingerrasen kommer). De är så fina ihop – och ibland får jag fundera någon sekund innan jag ser vilken av dem som är vilken…!

Wippe är också lugn och snäll, dessutom både lättlärd och lätthanterlig. Skönt att ha såna snälla och ”behändiga” hästar!! Nu väntar jag bara på att hovslagaren ska verka och sko dem båda måndag 6/9 innan jag ger mig ut på ridturer på dem! (Athos är rejält fotöm sen förra verkningen – då han blev av med skorna – så nu blir det på med skor igen. Åtminstone fram). Jag tänkte motionera dem ordentligt innan vår NH-kurs den 2/10 så att de åtminstone inte protesterar för att de blir fysiskt trötta av aktiviteterna på ridbanan…! Helst försöka få med mig Saga och rida ut på skrittpromenader om kvällarna. Om inte hon hänger med ska jag försöka ta den ena som ”handhäst” (vanligt bland islandshästägare, som gärna motionerar flera i taget). Jag måste bara göra i ordning något så att jag kan leda ut den ena genom den lilla stalldörren och binda fast ute – medan jag hämtar nr två inne i stallet! Skulle behöva ha en sån där ”saloon-stång” där man kan ”parkera hästarna” medan man går in och tar sig ett glas…!

Mumlan försvinner inom kort! Känns lite snopet, men värst av allt blir det väl för Athos…

Hennes ägare (för jag har ju bara lånat henne, utan något fodervärdsavtal eller nånting) dök upp för några veckor sen och frågade om jag ville köpa henne för 5.000 kr. Och jag svarade att jag ville det – eftersom jag har tänkt det ända sen förra hösten. Känns tryggare att äga sällskapshästen, så man inte plötsligt blir av med den. (SOM NU!)

Men sen kom jag ju på den lysande idén att skaffa ännu en häst – dels för att få en äldre flockmedlem och dels någon som jag kan rida ut på ihop med Saga. Och då började jag tycka det blev kämpigt att köpa två hästar i samma veva – så jag ringde shettisägaren och frågade om vi inte kunde skriva ett ordentligt fodervärdsavtal på Mumlan istället. Men nehej – då skulle hon minsann komma samma kväll och hämta shettisen!!!! För då måste hon raskt sälja henne!
Efter lite snack lugnade hon ner sig, och började säga att Mumlan kunde få bli kvar ett par dagar (men det var tydligen uteslutet att Mumlan kunde gå kvar här tills hon såldes – något prat om att ”banta” henne – som om man hinner banta en häst på bara ett par veckor?) – och att jag kunde få låna en annan av hennes hästar till sällskap! Hon pratade om ett par travston som hon har i Leckenbo. Så jag åkte dit sen och tittade på dem. Födda ’99 och ’98. Den äldre var både inkörd (förstås – som travare) och inriden, men den yngre bara inkörd. Båda var dessutom till salu, 9.000 för den inridna och 5.000 för den andra. Haken var bara att den inridna har en mankhöjd på 170 cm! Och den yngre på 160! Mitt stall har en takhöjd som är godkänd för hästar <150 cm! Är det bara tillfällig installning (t.ex. för hovslagarens besök osv) så spelar det ingen roll. Men köpa  blir ju uteslutet.

Jag var och hälsade på hästarna i hagen. En brunskimmel-valack (faktiskt ganska fin!) kom fram först och hälsade. Men den hade hon sagt att den redan var såld/tingad. Sen kom det ”lilla” svarta stoet fram och hälsade, och sist det bruna ledarstoet (äldsta + störst). Tyckte den svarta verkade mer social – och eftersom hon är mindre tänker jag säga att jag gärna lånar henne. Dessutom var hon ohyggligt insektsbiten över hela bogen, så hos mig får hon ju vila i stallet om kvällarna och slippa bli biten den stunden. Plus att jag kan testa med den tjärsalva jag har använt på mina egna när de har blivit mycket bitna i skrevet osv.

Men det känns ändå lite jobbigt att skicka bort Mumlan! Jag hoppas att Athos finner sig till rätta med den nya sällskapsdamen. Om några veckor kommer förhoppningsvis en sällskapsfarbror istället. Lite jobbigt med byten, men han ska väl åtminstone inte behöva gå ensam nån gång.
Jag funderade ett slag på om jag skulle backa på mitt beslut och köpa Mumlan ändå? Men Saga gillar henne inte, kallar henne ”Råttan” (hon är ju brun). Och själv måste jag väl erkänna att jag bara tycker hon är ”halv-gullig”. Söt och kelen, men rätt jobbig att leda och hantera. Plus att hon varken kan ridas eller köras (jo – om jag körde in henne, men det har jag bara inte tid med!). Så på nåt vis är det nog bättre om ägaren säljer henne.  Avsevärt bättre än om hon tagit hem henne till sitt…

På fredag ska jag till Borlänge och titta på en D-ponny (hälften angloarab, hälften New Forest-ponny), valack, f 1992. Tar med mig min kompanjon Carina S som ”experthjälp”! Och hoppas att hon inte hittar några fel på Zorro (som han heter!). Jag är faktiskt lite nervös för att rida honom, jag är ju inte så himla duktig… (inte för att det ska gå på tok eller så, men just att rida när någon annan står och tittar! Fast när Carina (S!) kollade när jag red Athos med den sadel jag köpte i Maj så kände jag mig inte fånig – så jag hoppas det bara är inbillning i förväg!)
Det följer med sadel, träns osv med hästen – det är också bra. Jäklar vad vi fick leta innan vi hittade en sadel till Athos! Fast han är förstås lite svår, eftersom han inte har någon manke och är alldeles plan och rund i ryggen. Jag har just skaffat en brösta till min westernsadel för att den ska sitta kvar bättre när jag stiger upp i stigbygeln! Den vill gärna glida runt, nämligen!

Faktiskt köpte jag en sadel på ”vinst och förlust”, ifall den skulle passa. Det gjorde den inte. Så nu har jag en westernsadel som har legat på en nordis (vet inte om det var en bruks eller travare – begreppsförvirringen är ibland fullständig) som kostade mig 2.000 kr. Har inte orkat sätta ut den på Blocket eller så…

Och så insåg jag – när jag tog ett svep i sadelkammaren – vad mycket grejer jag har köpt till Mumlan under det gångna året! Jag ska be hennes nuvarande ägare att ge mina kontaktuppgifter till de nya ägarna – så kan de få köpa en massa utrustning billigt! För inte tusan att jag skänker med det gratis, när jag själv har lagt ner flera tusen…! (Särskilt inte när ägaren kanske behåller grejerna själv utan att skicka med dem med Mumlan…!)

Var till gymet i morse, såg på mitt träningskort att jag inte varit där sen 19/4. Trodde faktiskt det var längre sen – det kändes så.
Det var kul att träna – så nu måste jag se till att göra det mer regelbundet. I höst börjar Saga i 7:an i Sala, då kan jag skjutsa in henne till 8.00 och gå och träna innan det är dags att åka och jobba ihop med Carina.

Sen åkte jag fast för fortkörning på 50-sträckan i Saladamm – ännu en erfarenhet rikare! Jag brukar ju alltid köra så måttligt snabbt, men just den där 50-sträckan när det nyss har varit 90 (ok, de har sänkt till 80…) är svår. Jag som tyckte jag redan var så fattig – blev precis 2.000 kr fattigare…

De senaste dagarna har jag hållit på och läst en massa hästlitteratur av Monty Roberts (”Mannen som talar med hästar”, fast nu ett par andra böcker) och  Pat Parelli (”Natural Horse-man-ship”) och lärjungar till dem (Michael Peace och Sven Forsström). Och så läst en del på Bukefalos m.m. Har länge pratat om att försöka hitta en sällskapshäst som är lite äldre – eftersom Athos (5 år) skrämmer upp Mumlan (4 år). Och har börjat leta efter en ridbar D-ponny med några år på nacken.

Allt läsande, både i böcker och i forum, fick mig att inse två saker:

1). Jag ägnar alldeles för lite tid åt att aktivera och motionera Athos (och ännu mindre åt Mumlan).

2). Jag väger för mycket för Athos.

För att göra något åt båda dessa åkte jag alltså till gymet i morse. Och sen tog jag ut Athos efter lunch och tömkörde på ridbanan (eftersom jag misstänkte att han var lite fotöm och grusvägarna kanske inte vore någon hit). Det blev en väldigt svettig timme eftersom solen då kom fram och stekte oss. Lyckligtvis fläktade det lite så vi slapp den värsta fluginvasionen (som mina ”drängar” led av medan de satt ner stängselstolp runt gårdstomten).Och det där med ömfotad visade sig verkligen stämma – han – klarade inte ens att gå över vår gårdsplan mellan stallet och hagen utan att stanna sju gånger…!

Framöver ska jag ta ut Athos varje dag minst 15-20 minuter och göra något – oavsett om det är tömkörning, NH-träning, ridning eller bara promenad. Det är ju faktiskt rätt enkelt, eftersom han ”finns hemma”!

Spännande dag. Bland annat har jag testat flera olika färdsätt idag. Först bil till Västerås, sen båt (med Rederi Mälarstaden) till Frösåkers Brygga. Sen promenad några km, sen liftade till Hälla. Sen VL-buss in till Västerås Central, så lite normal ”shopping-promenad”, och därefter tillbaka i min bil.

Det var snabbgenomgången. Nu till hela sanningen:

Jag tänkte mig en dag på Frösåkers Brygga (såg annonsen om dagsturer på Rederi Mälarstadens hemsida och blev så frestad). Parkerade alltså bilen på Färjekajen i Västerås och tog ”Havsörnen” till Frösåkers brygga. Man kan lika gärna ta bilen dit, men det tyckte jag var lite tråkigt – självklart ville jag ju unna mig en dagstur via båt! Mycket lyxigare! Båtturen var väl inte så himla skoj, själva båten känns som en vanlig turistbuss, fast med vattenutsikt. Resan tog nästan en och en halv timme – vilket kändes väldigt långt. Särskilt som jag reste ensam och inte hade någon att prata med under turen. Jag hade planerat att ta med mig böcker att läsa, men de glömde jag i bilen.

Väl framme i vikingareservatet vid Frösåkers Brygga konstaterade jag att själva vikingaverksamheten var inhyst i ett vanligt, modernt hus – om än med otroligt tjusig möblering. Nej, då tycker jag att Årsunda vikingagård ger en långt större upplevelse (dit ska jag på fredag) med det underbara långhuset! Men möblemanget var som sagt imponerande nog. Jag tog tusen foton på alla tjusigt snidade detaljer – eftersom jag har lärt mig att man i efterhand ångrar att man inte tog fler närbilder! När jag hade fotat mig trött och tagit en räckmacka (fast utan själva ”mackan” eftersom jag inte äter bröd) så hade det gått en timme. Och det var sju timmar kvar tills båten skulle hämta upp mig igen. Då började jag känna lite lätt panik. Det var nu jag skulle ha haft den där kassen från biblioteket!

Eftersom jag visste att min bror skulle köra någon maskin på Fröholmen ringde jag honom för att kolla om jag inte kunde få skjuts tillbaka in till stan (=Västerås). Men han kunde inte riktigt ta sig fram och vända på småvägarna mot Frösåkers Brygga.
Jag tog en kaffe till medan jag filosoferade, glömde alldeles att ta en vända till för närbilder på de broderade klädesplagg som hängde längs väggarna där inne och promenerade helt enkelt iväg. Ringde hem till dottern som fick kolla var VLs busslinjer gick. Det fanns en busshållplats ”Frösåkers allé”. Jag promenerade dit (c:a 2 km). Men därifrån skulle bussen gå 2 timmar senare. Så jag fortsatte promenera in mot stan och satte istället upp tummen för att lifta med förbipasserande. Det är rätt flitig trafik på den lilla vägen, troligen på grund av golfklubben. En ofarlig liten tant som jag borde väl enkelt få skjuts? Tänkte jag. Men det for förbi ett otal medelålders gubbar (och gummor) innan till slut en modig ung man stannade och lät mig åka med. Jag kan tryggt säga att han var modig, för han hade helärmstatueringar (s.k. ”sleeves”) – såna skaffar inte vilken fegis som helst. En nästan ny och välskött Saab körde han också, konstaterade jag förnöjt.
Han släppte av mig vid en busshållplats vid Hälla och vägrade ta emot den hundring jag försökte truga på honom. Dock missade jag precis bussen, så jag fortsatte promenera till rondellen vid Max, där nästa busshållplats var. Vid det laget dröp jag av svett, så jag bestämde mig för att INTE gå resten av vägen till centrum (som jag ett tag tänkte) utan faktiskt vänta på bussen.

Någon har sagt mig att man svettas mer när man är vältränad, eftersom kroppen blir mer van vid att reglera värmen. Jag får väl inbilla mig att det var därför jag svettades så ymnigt… (*visslar lite oskyldigt*).

Åka buss var ju också ett intressant kapitel. Busschauffören lärde upp mig på hur man köper en sms-biljett – så var man en erfarenhet rikare!
Väl nere på centralen gick jag inte direkt till färjekajen – utan lät min uppmärksamhet fångas av en bussannons: ”Lunch på Jensens böfhus för 49:-”! (Det ska stå med danskt ö, men jag orkar inte leta efter det tecknet). Eftersom de där räkorna redan verkade vara förbrukade efter mina promenader så knallade jag raskt ner till Jensens och köpte en lunchbiff för 49 kr! Otroligt prisvärt! Jag beställde som vanligt en ”röd” biff, och den var perfekt tillagad! Däremot såg min portion lite torftig ut eftersom jag ratade allt utom själva biffen – och bytte ut såsen mot persiljesmör. Men det var ju precis vad jag ville ha!

När jag slukat biffen gick jag till Furulunds (svaaaaaalt!) och handlade några meter bomullstyg som jag ska sy ett par byxor av – såg nämligen en tjej på båten med ett par häftiga byxor som inspirerade mig!

Sen blev det en promenad ner genom Wasaparken tillbaka till Färjekajen, varefter jag åkte och köpte några hästsaker på Hööks. Och så hem igen – långt tidigare än vad jag förvarnat ungdomarna om. Men de arbetade idogt och hade redan oljat på två lager på båda trädäcken. Flitiga ungdomar!

Just nu är det fortfarande en timme kvar innan båten går från Frösåkers brygga…! (Och sen 1,5 timmes båttur, och en timmes bilresa hem – jag skulle alltså inte ha varit hemma halv fyra utan c:a åtta på kvällen)

Nu har jag kört, om än inte ”strikt” så åtminstone ”stram” LCHF sen förra lördagen  (”strikt” är noll kolhydrater, men jag tillåter mig själv 5-10 g per dag – dels i form av grädde i kaffet och dels i form av lök i/till maten). Och jag har gått ner drygt 2 kg! Det är rätt bra på 10 dagar. 2 hg per dag. Hoppas det håller i sig…

Jag började fundera om det är så att det funkar så pass enkelt på mig som jag blir lättsinnig och fuskar för mycket? Sen eskalerar fuskandet tills man inte alls går ner i vikt längre, utan upp…?
Eller så är det helt enkelt så att de här sista kilona kom rätt nyligt, och inte ”sitter så hårt fast”…

http://www.arquitecturaorganica.com/inicio_i.html !!

När jag gick på högstadiet ville jag bli arkitekt, jag har alltid varit fascinerad av byggnader – och inte minst planlösningar. Min mor morbror och hans son (min mors kusin alltså) hade arkitektbyrå i Sala då, och jag var och pryade hos dem. Och sen gjorde jag inte annat på min fritid än att rita hus…! Hur man skulle placera badrummet i förhållande till sovrummet för att det skulle vara mest praktiskt osv. Och jag när fortfarande drömmen om att få bygga mitt eget hus en gång i livet (vi får väl se…), och då vet jag precis hur rummen ska ligga i förhållande till varandra!

En huskonstruktör som fascinerade mig var Barbapapa! Han byggde ju hus åt sin familj genom att låta dem lägga sig på plats och sen hällde han betong över dem – som stelnade i runda rumsformer (jag störde mig bara lite över att rummen borde ha blivit exakt lika stora som barbabarnen – men de var självklart mycket större än så…). Av en slump hittade jag nyss en hemsida med en mexikansk arkitekt som skapar hus i Barbapapas anda! Gå in på hemsidan – klicka på Organic Works (på den engelska delsajten) och sen ”The Shark” – där finns ett interiörfoto som ser ut att vara taget ur Barbapapas hus!

För övrigt vägrar jag att vistas utomhus innan temperaturen har sjunkit under 25 grader. Visserligen var jag tvungen att gå ut med hundarna, och sen skjutsa Saga bort till Elin (och så ska jag strax gå ut och sätta in hästarna i stallet) – sen måste jag dels till stan och köpa mer flugspray (hoppas de har kvar på Granngården!) och hämta hem Saga igen. Men utöver det håller jag mig minsann inomhus.

Jag fasar för lördagen (enligt SMHI blir det över 30+) och då ska jag stå på torget i Sala och vara Centerpartist… Stor solhatt och massor av kylt vatten. Portabelt kylskåp hade varit bra… (jag gav ju bort ett sånt på Salamässan för några år sen – i en utlottning med reklam för Salaportalen.se som jag drev då).

Alltså, jag har alltid haft svårt att tåla värme – så jag brukar tala med skälvande skräck om tonårens höskördarsomrar (min far köpte hö ”på rot” av alla bönder som kunde avvara och sålde sen till ett Solvallastall, så vi skördade hö HELA somrarna, till skillnad från de som skördade för eget bruk, då räckte det med en vecka eller så).  Och nu när det har varit så varmt så länge börjar jag faktiskt få spader. Men det är väl straffet för den underbara vinter vi hade, antar jag…

Hästarna verkar också ha ”fått nog”, de har fått stå inomhus om dagarna sen i söndags – in nån gång 12-14 och sen ut vid 22-23 när både värme och knott+ bromsar har lugnat ner sig. Idag hade jag också tänkt ta en sån siesta, samtidigt med hästarna – men när jag skjutsade Torun till Västerås blev det så många ärenden ”när man ändå var där” så jag var inte hemma förrän 15. Gick och slocknade i kammaren och blev väckt av att bror och svägerska knackade på dörren vid 17. Då var jag så där underligt blöt av svett som man kan bli när man sovit när det är varmt.

Just nu börjar det bli drägligt ute, jag har just öppnat alla fönster (även i köket fast jag inte har orkat sätta i myggfönster där – inte så mycket för mygg, för det är det lindrigt av i år, men av alla flugor från mina hästar och grannens kossor). Och strax är det dags att sätta ut hästarna igen. Vi brukar spraya över dem med insektsmedel, något som båda tycker innerligt illa om. Att bli sprayade alltså. Och ikväll ska de dessutom bli avmaskade, vilket de inte heller uppskattar så där särdeles. Men det går åtminstone fortare.

De delar av tältstommen som jag hade lyckats få hem innan Möklinta Trä tog semesterstängt (fast nu har de öppnat igen, så igår kväll kompletterade jag med diverse mera virke) har min praktikant + sommarjobbare (den senare = Torun) nu målat, tillsammans med de byggbeslag jag köpte på Clas Ohlson / Jula. Träreglarna är nu brunbetsade och lackade, och metallbeslagen inkl m8-bultar, vingmuttrar och brickor (!) är svartmålade. Det ska bli intressant att se hur det hela blir ihopmonterat. Tyvärr kommer det att dröja innan jag får någon tältduk – Sundbyberg meddelade att de har slut och inte vet när de får in igen, och Owes tyger i Valbo får in i mars…! Owes hade typ 10-15 meter av den färg jag vill ha (enfärgat beige/natur ) men det räcker ju inte långt. Värdshustältet drar 70 kvm, dvs typ 50 löpmeter… Sen hade jag ju tänkt sy ett par vikingatält också, ett till den överblivna stomme jag har (eftersom jag köpte ett tält med stomme + tältduk som egentligen inte hör ihop!!!) och ett till en ny stomme med golvyta 5×5 m. Men jag får väl ägna mig åt snickeri just nu, och spara sömnaden till vintern. Det gör man ju ändå inomhus. Tråkigare att stå och såga och borra utomhus mitt i smällkalla vintern… (Men det blir nog lite sånt också, om jag ska fullt möblemang m.m. till nästa sommar!)

Köpte kraftiga plank 2″10 (fast nuförtiden säger man 45×220 istället, eftersom även byggbranschen har baxats in i meterstandard…!) som ska bli bordsskiva. Och redan när vi lastade på planken på min kärra insåg man att jäklar vilket tungt bord det kommer att bli! Sen blir det kraftiga bordsben (egentligen en ”bordsgavel” i vardera sidan) som ska gå att ta av – så man behöver åtminstone bara bära själva bordsskivan för sig när allt ska flyttas.

Nej nu jäklar. Har slutligen fått nog av att vikten bara kryper uppåt, så där lagom lömskt sakta att man inte hinner reagera innan den rusat iväg en hel handfull kilon åt fel håll! Väger nu 80 kg, vilket är rätt mycket till mina blygsamma 162 cm över havet – och dessutom medför att jag bara kan ha en bråkdel av alla kläder i garderoben!

Så nu blir det LCHF-satsning för hela slanten. Noll kolhydrater den närmaste månaden. Eller nåja – en kopp kaffe per dag, först på morgonen, har jag ”lovat mig”.

Om jag har riktig tur kommer jag att bli lite piggare – så att jag orkar börja träna igen. För det har blivit noll träning och dessutom kraftigt förkortade hundpromenader de senaste månaderna för att jag har varit så trött (jag är inte säker men jag funderar på om det är så att jag fortfarande har problem med salt/vätskebalansen pga medicinen…). Jag som kostade på årskort på Nautilus i vintras nån gång…

I morse tog jag åtminstone en lång hundpromenad igen – 4,4 km runt Kanikbo (tog 55 minuter i rask takt: eftersom jag måste ha hundarna i koppel större delen av tiden försöker jag ju gå raskt för att hålla takt med dem – de vill gärna trava i ett tempo som ligger något över min gångkapacitet). Ska försöka ta samma tur (eller liknande) ikväll också. För nu är jag jädrar trött på ”hullkostymen”.

Saga har upptäckt vad kul det är att rida barbacka, men eftersom Athos just nu är i värsta spökåldern vågar hon inte rida ut på honom barbacka – eftersom han bara ser otäcka saker överallt! Så hon passar på och rider mellan stallet och hagen – dvs runt litegrann i trädgården.

(Här rider de lite fram och tillbaka i väntan på att jag ska komma och öppna elbanden till hagen)

Mumlan stod ju fortfarande kvar i stallet, så därför väntade Athos otåligt på att hon också skulle komma. Jag tog med kameran för att ta ett kort på de båda – men när jag väl hade hunnit få av hennes grimma, och av linsskyddet på kameran, så hade de raskt försvunnit i fjärran!

De är väldigt nöjda med sin sommarhage. Den är visserligen bara c:a 20-35 m bred – men i gengäld är den 350 m lång!

Jaha, jag är alltså inte riktigt någon bloggare. Försökte förklara för Annica Åkerblom på FöretagarCentrum idag (jag har fått i uppdrag att blogga om turismprojektet på deras hemsida) att jag är skitdålig på att blogga. Ungefär lika dålig som på att vattna blommor eller andra liknande saker som man måste göra jämt och ständigt. Hon sa ”du är som en karl”, och tyvärr tror jag inte att hon menade det som en komplimang. Jag är en projektmänniska, och sånt där som man måste göra hela tiden funkar inte för mig. Jag vill göra saker ”en gång för alla” eller åtminstone med rejäla mellanrum så att det blir ett rejält projekt av det hela. Alltså småstädar jag aldrig. Jag storstädar bara. När det verkligen behövs – dvs en månad efter att vilken ”husmor” som helst hade fått spader och sagt upp sig. Först låter jag det bröta igen och samla på sig, så att det blir lite mer utmaning av det (eller vad det nu är för ”tanke” som ligger bakom – jag har ännu inte riktigt lyckats lista ut det). En annan väldigt märklig sak är att jag aldrig städar riktigt färdigt. Jag lämnar alltid den sista lilla uppgiften ogjord. Även om jag skurar ett helt våningsplan så låter jag skurhinken stå kvar. Även om jag diskar tre veckors disk och röjer alla bänkar i köket, så lämnar jag minst en kastrull eller syltburk odiskad. Väldigt märkligt. Som om jag har någon sorts inbyggd skräck för ”avslutade projekt”. Det är ännu märkligare än det där med att spara på sig till större projekt istället för att ”dutta till vardags”.

Nåja, nog talat om disk och städning, tack.

Idag har jag ägnat nästan hela dagen åt att skriva affärsplan och ansökan om företagsstöd. Det ”roligaste” kom när jag skulle göra en budget över min satsning. Dels en ”resultatbudget” och dels en ”payoff-kalkyl”. Och jag upptäckte att det jag tänkte söka pengar till inte går på drygt 100.000 kr – — utan… närmare 400.000 —!!! Och problemet är ju att jag måste hosta upp med 50% själv. Även sen jag bantat efter förmåga låg jag på ungefär 300.000. Jag behöver ju ha en massa saker för att alls kunna driva verksamhet, så är det ju bara. Ganska värdelöst med 4 bäddplatser, till exempel… (Jag siktar på 20 tills nästa sommar, sen ytterligare 12 till 2012). Hm, måste nog gå och tala med banken på måndag. Ähum – på tisdag. På måndag ska jag på kurs med Maria B (den andra delprojektledaren i turismprojektet) och lära mig handleda praktikanter från Arbetsförmedlingen. Säkert nyttigt – vi får väl se.

Nåja, medan jag ändå höll på och dribblade med budgetsiffror gjorde jag upp en ”önskat läge”-budget för en tänkt framtid (typ om 5 år eller så) när jag har full verksamhet maj – september och under högsäsong 3-4 anställda. Hej och hå vad höga siffrorna blev då! Särskilt de där siffrorna som angav hur många gäster man måste ha varje natt om det ska gå ihop sig…! Väldigt ”intressant”. Och ändå tror jag fortfarande – fullt och fast – att det går att genomföra! Vad sjutton, på fem års sikt ska jag väl ha lyckats marknadsföra mig och få sån snurr på verksamheten att jag når dit! Just nu är jag grymt hoppfull – och det är en väldigt trevlig känsla!

Om fem år är jag femtiotvå. Det är ju också ”intressant”… Men om jag tittar tillbaka hade jag inte kunnat göra något sånt här tidigare. Då hade jag annat för mig. Först var jag bara vilsen och irrade genom tillvaron, sen hade jag barn hängande i kjolarna, därefter hade jag inte förstånd att inse att jag var kapabel – först nu inser jag vad jag verkligen vill göra, och att jag kan! Tammefan. Sen att man måste bli närmare 50 innan det inträffar, so what! Jag har väl några år på mig innan det är dags för rollator och sjukhem?

På tal om att jag är projektmänniska och usel på att vattna blommor – självklart kommer jag att anställa en arbetsledare så snart det bara går! Precis en sån som är duktig på att vattna blommor och prata snällt (eller allvarligt – om det krävs) med folket på arbetsplatsen. Själv kommer jag att ägna mig åt att utveckla verksamheten! Marknadsföra på mässor, hitta på nya roliga saker att lägga till i bokningsbara turistpaket. Och dessutom fortsätta programmera webbplatser, eftersom det är något som jag också är jäkligt duktig på – och tycker är kul.

Hela veckan har jag tänkt att jag skulle ställa om från ”vintertid” till ”sommartid” vad gäller hästarna – att alltså bara ta in dem några timmar på kvällen (så de får äta sitt mineralfoder i varsin box) och sen sätta ut dem i hagen igen. Men det kräver att jag tar in dem hyfsat tidigt på kvällen, ca 17-18,  så de får ca 4 timmar inne och kan sättas ut vid 20-21. Och varenda kväll har det varit så att jag inte kommer ihåg det förrän den ”vanliga ta-in-hästar-tiden”, dvs 19-20. Då tar jag in dem för natten, för att det ska bli 12 timmar inne tills morgon-uttagningen.

Så även ikväll. Hon är nu tio i sju och jag har glömt att ta in dem. Så det får bli ännu en natt inne… Ska först skjutsa Torun till Sala (hon ska fortsätta söderut och rollspela i sin lägenhet i Västerås). I morgon ska jag hämta Torun i Västerås samtidigt som jag skjutsar ner vår gamla mikro till henne (jag köpte en ny åt oss eftersom jag var trött på att man ibland måste stå och hålla igen luckan medan man mikrar… – men hon säger att hon står ut med denna ”feature”/”bugg”).

I helgen har jag inga som helst åtaganden, har vikt hela helgen till två saker: 1). Rida långtur på Athos. 2). Städa huset. Kan redan gissa att jag kommer att lägga mer tid på #1 än på #2…

Och jag har skaffat linser! Hos ny optiker (Sala Optik i Gallerian), som jag har väldigt stort förtroende för. Den förre (Bjarnes son på Synsam) lyckades aldrig hitta några linser som funkade (men han var rätt så likgiltig, kollade t.ex. aldrig min syn MED linser i…?) …

Så nu när jag är ”snyggare” (hm, det vet jag faktiskt inte) utan glasögon så är det dags att gå ner i vikt också! Vägde mig häromdagen och konstaterade att jag är tillbaka på 79 kg…! Inte så konstigt att mina kläder har blivit trängre de senaste månaderna…

Ja, det var ju en bra fråga, Ingeli. Vad behöver jag egentligen göra av allt jag gör…? Sen måste man nog också skilja på saker som jag gör och som GER mig energi tillbaka, och på sånt som bara TAR energi…

Sånt som jag gör och som ger mig energi är nog till exempel hästar + hundar. Jag trivs sjukligt bra med att gå och blanda foder och mocka osv.

Sen har jag vissa åtaganden, låtom oss skärskåda dem.

1. Sekreterare i LRF Kommungrupp.
Inte speciellt betungande, vi träffas 3-4 gånger per år och jag skriver protokollet på datorn medan mötet pågår. Dessutom är det så kul att träffa alla LRF-”gubbarna” (faktiskt finns det ju de som är yngre än mig…), och de säger jämt en massa positiva saker till och om mig, så det vore svårt att släppa det ”jobbet”.

2. Delprojektledare i Möklintaprojektet.
Ganska tragiskt. Jag ångrar att jag lät ”lura in mig” i elfte timmen när styrgruppen saknade någon ”med lokal förankring” i projektet. Alla de övriga är inflyttade, och min medprojektledare har bara bott här i 4 år. Jag hämtar ut en 25%-lön från bygdegårdsföreningen varje månad, utan att ens vara i närheten av att jobba 25%. Dåligt samvete av den svårartade sorten. Men vad händer om jag hoppar av? Står Maria kvar helt hjälplös då? Jag får ta en funderare på hur jag skulle kunna ”städa efter mig”…

3. Kandidat till kommunfullmäktige för Centerpartiet
Återigen en sak jag ångrar en smula. Men det känns ännu svårare att hoppa av – i så fall skulle jag ha gjort det INNAN de tryckte röstlistorna…! Dessutom träffar jag massor med nytt folk den här vägen – vilket faktiskt är precis vad jag behöver i mitt företagande. Så medan jag gör reklam för Centerpartiet kommer jag (lite falskt och liksom i smyg) förstås att göra reklam för mitt företag .

4. Ordförande i FöretagarCentrum Ideell förening.
”Jaha – och hur smart var det på en skala?” kan man fråga sig. Men eftersom jag har gått och retat migi flera år på hur lite som görs i den föreningen så kändes det bara som ett logiskt drag. Istället för att svära och känna sig frustrerad så tar man istället saken i egna händer!

5. Internetprogrammering i Annalunda Teknik & Design AB / Datum Consulting
OK, här har vi det jag lever på. Känns kanske lite tungt och nötigt ibland, särskilt när ”chefen” ligger på. Men det är ju inget jag kan skära ner på om jag inte skaffar ett annat levebröd. Min avsikt är ju att sommartid leva på vikingaturismen och vintertid på programmeringen, men det känns ju som att det är en bra bit dit…

6. Vikingaturism
Tyvärr är nog det här det projekt som är lättast att stryka, vilket ju är lite tråkigt eftersom jag har haft så mycket drömmar och planer och verkligen skulle behöva se lite resultat – för min egen skull. Har tingat på ett par lajvare som ska komma och göra praktik hos mig – jag tänkte de skulle få snickra bord + bänkar m.m. + sy tält.

Sen kom jag på ett ”åtagande” som jag hatar och som bara tar energi = hushållet. Jag avskyr verkligen att städa, tvätta och diska. Och gillar inte att laga mat speciellt mycket, heller. Eftersom jag uthärdar bättre när ungarna inte är hemma inser jag att det som jag avskyr mest är att jag inte lyckas få dem att hjälpa till. Att det bara är jag som ska slava överallt, medan de lämnar smutstvätt och disk efter sig överallt där de befinner sig… Jag tror inte ens de vet hur man använder dammsugaren… Men oftast är jag för trött för att orka ta den konflikt som det innebär att ställa krav på dem, så antingen städar/tvättar/diskar jag lite nödtorftigt eller så låter jag bara bli. Med den följden att vårt hus alltid ser för jävligt ut.

Min kompanjon har hemhjälp som kommer och städar en dag i veckan för 700 kr gången. Alltså 2.800 kr per månad. Jag måste fundera på om jag skulle kunna offra de pengarna. Fast det är inte så enkelt att hitta någon som vill ”åka ut i obygden” och städa. Helst någon ”okänd” människa som jag inte behöver umgås med privat.

Har känt mig helt slut de senaste veckorna – funderar på om jag håller på att ”gå i väggen” igen… I så fall måste jag börja skära ner på mina åtaganden… (vore kanske en god idé i vilket fall som helst)

Spenderade hutlöst mycket pengar på att köpa en ny sadel förra helgen (samma dag som Sirius blev sjuk), men den är grymt skön (och snygg ). Så jag hoppas att det betyder att det blir mer lockande =lättare att ge sig ut att rida om vardagskvällarna – och inte bara på helgen. Den här helgen har jag faktiskt inte ridit någonting, det blev ett sånt rejält ridpass i torsdags när Carina var här och synade hur sadeln satt osv – och så passade hon på att drilla mig på allt möjligt, och konstaterade att gossen Athos är både uppstudsig och FET…! Båda lär ju bättra sig om jag rider ut på honom oftare. Så lösningen är ju ”enkel”… Haken är bara att jag fick sån träningsvärk av ridningen att jag sedan dess t.o.m. haft svårt att gå (så hundpromenaderna har blivit ovanligt långsamma + korta sen dess). Normalt när jag rider honom blir det långa skrittpromenader, och det mesta vi ”tränar” på (förutom allmän kondition) är lydnad och följsamhet. Inga svårare tricks eller manövrar – mest för att jag helt enkelt inte kan några! Har jag sagt att jag ”egentligen inte kan rida”? Nåja, så är det. Skulle verkligen behöva ta lektioner med Athos. I höstas tog jag hit Olle Wåhlberg (www.ridharmoni.nu) men då körde vi ju mest horsemanship från marken + tömkörning (eftersom mitt sikte då främst var att jag skulle köra in Athos). Nu skulle jag behöva få lite mer ridinstruktioner.

Sirius har varit trivsamt spak hela veckan, vilket ”yttrat sig” i att han är lydigare – man trotsar inte lika ivrigt när man är lite trött och medtagen! Nu när jag har varit hemma några dagar (och det har varit ljummet) har de fått gå lösa på gården. Och faktiskt har Sirius bara sprungit ut på vägen en enda gång (alldeles nyss – och jagade en cyklist) annars har han stått kvar uppe på gårdsplanen och nöjt sig med att skälla på de förbipasserande. Vi har ju inget staket runt tomten, vilket jag verkligen saknar eftersom grusvägen förbi oss är ett populärt promenadstråk för folk i kyrkbyn, med eller utan hund.

Idag är det dags att hämta hem Torun och allt hennes bohag från Eleria-lajvet. Inklusive mina tre utlånade tält, som enligt utsago är blöta och leriga. Tack så hemskt mycket. Det blir till att hänga upp dem på logen ikväll, jag har köpt en massa metrar flagglina och ”tänkt ut en plan – tajmad och klar in i minsta detalj” (man är väl ingenjör, va!? Att tänka ut konstruktionslösningar sitter i benmärgen). Jag hoppas att de åtminstone inte har lerat ner mattorna som jag också skickade med – jag gav ju stränga order om att skor skulle tas av innan man klev in i tältet och på mattorna. Men jag vet ju hur ”noga” såna order brukar följas, av folk som inte känner mig eller bryr sig speciellt om vad jag säger/tycker. Är mattorna leriga så följer de helt enkelt inte med på några fler lajv, så är det. Det är ett jäkla jobb att tvätta mattor, jämfört med att hänga upp ett tält och borsta av leran när den torkat (hoppas jag!).

Jag ska ha några sommarjobbare + praktikanter i sommar, som ska få hjälpa till med att sy tält m.m. utrustning till min turistverksamhet. Då ska de nog också få hjälpa mig att tömma logen från gamla byggställningar, plogar och fars alla flyttlådor + oanvända möbler (som han inte ställde i det förråd som han redan lagt beslag på, utan intelligent nog dumpade innanför våra logdörrar – ibland är han otroligt kortsint min far… – men kanske är mitt/vårt existensberättigande i hans ögon bara att vara en serviceinrättning för honom? Han byggde gärna om vårt hus medan han inte hade annat att göra, men nu sen han fick fullt jobb hos Tommy Lind har vår renovering fått stå stilla halvfärdig i flera år).
[Gnäll gnäll gnäll]

Sen ett par veckor tillbaka äter jag min ”vattendrickarmedicin” på full dos dygnet om, och eftersom jag nu är medveten om risken för saltbrist ser jag till att salta på maten osv. Och visst är jag piggare, typ ”normaltrött” istället för ”dödens trött”. Faktiskt har jag börjat inse att jag alltid har varit trött. Att det är mitt ”normaltillstånd”. Frågan är om det finns något att göra åt saken. Själv har jag ju försökt med diverse uppåt-tjack under åren, som socker och koffein (jag var tung cocacola-missbrukare under många år – det kunde bli 2-3 liter per dag…!). Och skälet (eller ett av dem) till att jag jämt startar en sån massa projekt är att jag vill försöka entusiasmera mig själv. För om jag vill något riktigt intensivt får jag tillräcklig viljestyrka att ta mig förbi ”mattan” av trötthet. Tyvärr kan inte den där entusiasmen hålla i sig så länge, och snart är jag nere på sparlåga igen. Och orkar ingenting. Med ett halvfärdigt projekt. Och det går väl an om det inte är någon annan som är beroende av det projektet – jag ångrar faktiskt att jag tog åt mig jobbet som delprojektledare i det här turismprojektet i Möklinta. Eftersom jag ständigt känner att jag inte orkar göra det som jag från början hade tänkt.
I firman har jag ju Carina som driver på mig (lite som att anställa en chef åt sig själv!) och det fungerar ju bra på den delen av ”verksamheten”. Men det medför ju också att jag får mindre kraft över till allt annat när jag väl går hem från jobbet.

Om ett par veckor har jag bokat in mig på en typ av terapi som kallas ”Resanterapi”, för jag vill utröna om min trötthet ”bara” har psykologiska/emotionella grunder, eller om det faktiskt är något rent fysiskt. Ska bli intressant. Jag har redan kört en ”Resa”, men den gången kände jag att personkemin mellan mig och terapeuten inte riktigt klickade – och i en terapisituation måste man ju känna tillit för att det ska fungera. Just tillit är nog en av mina svagare sidor, det som jag har svårast med. Jag är så defensiv av mig, har ”alltid” varit det. Och det är ju definitivt psykologiskt/emotionellt, och dessutom något som är väldigt lätt att ”spåra” från barndomen. Jag vet ju exakt varför jag är defensiv, men det medför inte direkt att jag kan ”låta bli att vara det”.

Under en period (”20-talet”, när jag var 19-29) var jag både defensiv och ”offensiv”. Begreppet ”arg, ung man” passade verkligen in på mig – fast ”arg, ung kvinna” då förstås. Eva Dahlgrens ”ung och stolt, jag är en krigare” kände jag som min paroll. Ett typiskt exempel var en gång när jag ensam gick hem från krogen i Uppsala en mörk natt, genade genom en öde gränd där det stod 2-3 ”ligister” och hängde. På den tiden tränade jag karate, förutom att jag förstås körde styrketräning (det har jag ju nästan alltid gjort). Och jag tänkte trotsigt ”jo, försök ni bara! Det vore mig ett stort nöje att sätta er på plats, små skitar!”. Jag hade ju kort, urringad klänning även om jag hade tagit av mig de högklackade skorna (pga skavsår) och gick barfota med dem i handen. Formidabla vapen, för övrigt. Men de lät mig vara, även om de tittade stint och under tystnad medan jag passerade. Jag tänkte att de nog anade vad jag tänkte.  Och ändå var jag riktigt sexig på den tiden (om jag får säga det själv …) 20 kg mindre än nu och vältränad. Men det tror jag inte att jag själv insåg. För jag var så upptagen med att ”trotsa” allt och alla. Att jag ofta bar rätt utmanande kläder var nog inte för att locka någon, jo – för att locka någon att bli för närgången så jag kunde få ge dem ett kok stryk! Inte så förvånande att relationer över huvud taget inte fanns på kartan, vad gäller mig.
Att jag ”råkade” bli med Torun räddade/botade mig. Hon lärde mig om kärlek, ömhet och hänsyn. Efter några år med ”Torun-terapi” var jag så pass ”människa” att jag kunde ha en (mer eller mindre) normal relation till en normal man. Innan dess hade jag ju bara sökt riktigt macho ”sparringpartners”.
Faktiskt är jag idag så väsensskild mot den jag var då, att det förvånar mig. De som lärt känna mig efter Toruns födelse skulle väl aldrig komma på tanken att kalla mig ”besvärlig” eller ”provocerande”. Snarare tvärtom. Nu har jag nästan inget behov alls av att trotsa eller göra uppror.  ”Done that”. Jo, lite finns nog kvar… Små diskreta spår av trots och upproriskhet. Ibland har jag nästan önskat att jag kunde ta ett steg tillbaka, och sluta vara så här självuppoffrande och ”i färg med tapeten”. På ”20-talet” skulle jag t.ex. aldrig någonsin ha sagt saker som ”Har jag förresten sagt att jag egentligen inte kan rida?” istället skulle det väl ha varit något i stil med ”Det här fixar jag – hur svårt kan det va? Om små fjollor till fjortisar i vita ridbyxor klarar av det så nog sjutton gör jag det också, jag är mer karl än de flesta karlar; och dessutom är jag uppväxt med stora, biffiga kötttjurar” typ. Ibland skulle jag verkligen behöva gräva lite djupare mot kistbotten och hitta tillbaka till det där ”jädrar anamma” som jag hade då. I lagom dos…

Nu har de äntligen tagit ultraljud på hjärtat – och fann att allt var normalt. Nåja. Jag ”oggade” upp mig i onödan (Möklintamål…).

Istället har de meddelat att de har kommit fram till att han hade/har mögelförgiftning – vilket ju stämmer överens med vad som hände den dagen: han plundrade en gammal sopsäck som jag råkat ställa inom räckhåll. Den innehöll en massa sopor från Toruns lägenhet, och bland annat gamla hushållssopor. Från någon vecka tillbaka – så det var säkert fint mögligt.

Jag ska hämta hem honom i eftermiddag! Känns nästan overkligt, när jag på sätt och vis redan hade börjat sörja honom, och ställt in mig på att han var borta. För i söndags kväll verkade han sannerligen döende. Men tydligen hade han så pass kraft att han tog sig själv ur det. Stor lättnad!!!

Apropå Möklintamål vill Torun att jag ska skriva en ordbok över alla ord och uttryck jag känner till på ”mål”. Fast jag tycker att jag är lite fel person, jag som har bott halva livet utanför Möklinta…

Men jag gör ett litet försök här:
För det första så slutar alla adjektiv på ”ug” eller ”u” i Möklinta, istället för ”ig” som i övriga världen (ofta hörs bara ”g-et” när det är plural: ”ogguga människor”)

Ogga = Reta upp sig, förarga sig.
Oggug /Oggu = Argsint, vrång, besvärlig
Kylsu = Besvärlig, sätter sig på tvären (oftare saker än människor som ”kylsar sig”)
Vurre = varit
Såtta = suttit (eller ”setat” – halvmål)

Sen finns det en massa ord som är likartade ”rikssvenska” men bara med lite alternativt uttal:

Hännä + dännä = här + där (”Jag har såtta hännä sen tolv”)
Ocken = vilken (”Ocken å dom ä’ le?” = Vilken av dem är det?)
Tocken = vilken (”Tocken en” = Vilken en!)
Grenju  = grinig (samma ord, annat uttal)
Törrd .. ve = tålde (”Törrd du int’ ve’ sån stark dricka?” = Tålde du inte [vid] sån stark dricka?)
Dotra = dotter (och andra liknande gammaldags ord som inte alls bara hör hemma i Möklinta)

Sen brukar man i allmänhet säga ”‘na” istället för ”henne”, och ”an” istället för ”honom” (”Du får tala med ‘na” eller ”Du får tala med ‘an”). Men det kanske är Västmanland?

Jag ska se om jag kommer på något mer. Det mesta känns ju så självklart att man inte tänker på det…

Det känns nästan lite kusligt att jag skrev om ”Ett liv utan hund?” för bara några veckor sen. För nu är Sirius allvarligt sjuk och ligger inne på Ulltuna. Troligtvis (har googlat på symptomen men inte fått något besked från veterinär) har han DCM = dilaterad kardiomyopati, dvs försvagad och förstorad hjärtmuskel. Obotligt men ”bromsbart”, med en genomsnittlig överlevnad (på mediciner resten av livet) på ca 30%.

Om en timme (14.00) ska jag ringa på deras telefontid och få besked. Hoppas att de åtminstone har en diagnos då, och sätter in medicin omedelbart. I går em hade de inte hittat något fel på honom och var redo att skicka hem honom!!! Klantigt. De trodde på fullt allvar att hans svåra hässjande (flåsande) berodde på att han var stressad pga att han inte var hos sin matte…!?!? Inte förrän jag kom dit, och det förstås inte hade någon effekt – tog de sig en funderare och röntgade till slut hjärta + lungor. Efter nästan ett dygn där…? Jag var förstås med och höll i – så då fick jag åtminstone veta resultatet av röntgen. Han hade då förstorat hjärta, vätska i lungorna och trång luftstrupe (det senare antagligen för att han hade hässjat svårt i 1½ dygn). Plus en otroligt låg puls på 44 slag/minut, ”som en häst” (sa veterinären). Från början hade han svåra frossbrytningar, skakade så han knappt kunde gå – och när jag väl hade googlat fram DCM insåg jag att de darrningarna berodde på att hans hjärta inte pumpade runt syre i kroppen – musklerna darrade av syrebrist!

Vid kontrollen av pulsen frågade veterinären ”har han bra kondition?” – som om det skulle förklara en extremt låg puls? Jag svarade ”Nej, verkligen inte!” Vem som helst kan väl se att han är övergödd – en hund med så god kondition har knappast så mycket övervikt som han har!? Kanske lät de sig luras av andra saker – dels var jag ”skogsklädd”, dels var Sirius otroligt ”lydig” när han gick där i korridorerna vid min sida utan koppel. Men herregud – han var för spak för att gå på avvägar! Då går man inte åt fel håll i onödan, eller skyndar sig före resten av sällskapet?

Nåja, jag hoppas att deras hjärtspecialist kan hitta felet. Även om DCM är allvarligt känns det bättre att få veta, så de kan sätta in motmedel.

I veckan kändes det verkligen som ”det är mycke nu”. Tisdag och onsdag spenderade jag kvällarna på FöretagarCentrum. På tisdan var det årsstämma i FöretagarCentrum ekonomisk förening, där jag sitter med i styrelsen som representant för LRF (egentligen ersättare, men jag har hängt med på alla möten för att få veta vad som rör sig). Och på onsdagen var det årsmöte i FöretagarCentrum Ideell förening…! Där jag nu har gått in som ordförande – vilket jag sen drömde mardrömmar om hela natten eftersom ekonomin inte riktigt är vad man kunde önska. Tex. har vi högre kostnader för den löpande redovisningen än vad vi drar in på medlemsavgifter!! Sanslöst. Begriper inte hur LRF konsult kan ta så hutlöst betalt för så lite jobb…

Dagtid har jag spenderat två dagar med att följa med till Strömsholms djursjukhus med Carina (min kompanjon) och hennes nyfödda föl. En dag lämnade vi in fölet, två dagar senare fick vi hämta det. Och båda gångerna tog det ju större delen av dagen att lasta hästen (mammastoet är riktigt transporträdd och måste ”drogas” rejält – av veterinär), köra 1 timme, lasta av – dividera med veterinärer m.fl. – och sen hem igen. När vi kom fram var stoet båda gångerna helt sjöblöt av svett, trots allt lugnande. Men nu är fölungen bättre igen, och galopperar runt i hagarna i Saladamm. (Stoet är vitt och fölet brunsvart – de ser läckra ut ihop. Men fölet kommer också att bli skimmel till slut).

Själv har jag fått Ralphs godkännande att köpa en ”riktig” hästtransport. ”So far so good”. Nu måste jag bara se till att skaffa mig BE-kort och så se till så vi har pengar så det räcker på företagskontot. Jag har spanat ut precis vilket släp jag vill ha, det är ett Ifor Williams HB511. Beskrivs som ”oerhört stabil och säker”, och det måste nog vara det om unge herr Athos ska klara av att åka i det. Transporten finns i klarrött – jag tänker beställa en sån!!!

Tidigare i våras funderade jag ju på om vi skulle göra oss av med hästarna, men den senaste månaden har Saga varit riktigt aktiv med att rida (utom de två perioder hon har varit sjuk, först magsjuk sen förkyld), och själv har jag lyckats komma ut på ett par långa turer. Tänkte ut idag också, men har just hämtat några kubik spån hos Möklinta Trä och tänkte lata mig en stund först. Det blåser rätt friskt, så vi får väl se hur det går med den lättskrämde Athos.
Gårdagkvällen – som vi hade fasat för och dessutom skaffat ”öronmössa” åt honom – passerade hyfsat väl. Typiskt nog hade ortens majbrasa flyttats till Missionskyrkan – som vi ligger granne med! När de började smälla av fyrverkerierna försökte shettisen klättra över boxväggarna! (Vi har sänkt grinden och en boxvägg för att hon ska kunna se över till sin ”pojkvän”). Men när Saga och jag stannade i stallet blev de allt lugnare – så ska jag göra nästa gång det ska smälla. Saga och jag pratade hela tiden med varandra – eller med hästarna – och Athos verkade lugnare och lugnare för varje smäll. I början studsade han till och körde ett hetsigt varv i boxen (han har ju dubbel boxyta, så det finns lite plats att ränna runt på) men mot slutet ryckte han bara till lite och stod kvar.

Idag fick jag skruva loss krubborna och skura, eftersom Mumlan först hade skitit löst i hela boxen – trampat runt det, och sen försökt klättra med hjälp av krubban ur boxen. Eller om hon råkade pricka krubban när hon sket. Den var i allafall nersolkad med skit. När jag sätter tillbaka den får den sitta lite högre än innan, så den inte fungerar lika bra som ”stegbräde”…! Athos hade visserligen inte gjort samma sak, men hans krubba var ”diskmogen” den också efter allt drällande av betfor.

I veckan skickade jag träckprov på dem, de hade 100 (Athos) resp. 150 (Mumlan) epg = ”eggs per gram”. Vilket jag tycker låter jättemycket, men som tydligen är lindrigt. I allafall ska jag maska av snarast, måste bara få skott på min veterinär så hon får skriva ut recept på Noromectin. De som gjorde träckprovet rekommenderade Cydectin – men det är inte bra för katter & hundar, och mina jyckar äter ju gärna hästskit, så vi skippar det medlet…
Avmaskning är en hel vetenskap, tydligen, jag har läst lite på Bukefalos m.m. och insett att alla har olika åsikter om vad som är rätt och fel. Jag har i allafall fått lära mig av Carina (min hästexpert!) att hästar avmaskar man för att skydda betet, inte för att skydda hästen. Hundar och katter avmaskar man ju för att skydda hunden/katten.

På morgonen idag var jag och Ralph ute och fixade lite med elstängslet i hagen. Det har stått avstängt nu några veckor (eller snarare – jag har varit för lat för att byta ut batteriet som hade gått slut), och Mumlan hade passat på att tränga sig ut i ”ingenmansland” mellan elstängslet och det gamla gunnebostängslet för att leta maskrosor osv. Så bandet hade slackat till sig, plus att några isolatorer hade gått sönder. Medan Ralph skruvade upp nya isolatorer hämtade jag det nya batteriet – men jag var ju inte så dum att jag kopplade in det! Däremot – när jag gick för att spänna upp bandet på ett annat ställe där jag såg att det slackade – passade han på att koppla in det! Han såg mig inte och trodde att jag hade gått tillbaka till stallet/huset…! Aj – kan man säga! Som tur var hade jag gjort färdigt vid ”sträckaren”, och kände bara efter på ett annat ställe när ”den bet mig i handen”…!

Jag måste prata med grannbonden om min dynghög – och fråga om de kan ta hand om den. Tyvärr kan de inte ta ända ner till marken, eftersom det ligger tegelpannor och annat skräp i botten. Å, jag vill ha en betongplatta…! Får väl övertyga Ralph om att det är ”lag på sånt” så kanske jag kan få en när vi ändå ska lägga plåt på lagårdstaket…? . Jag vill även ha en ordentlig ramp upp till stalldörren, såga bort tröskeln (så att det går att sopa ut skräp) och även gjuta på så golvet får jämn höjd. Det är en gammal ko-lagård, så golvet lutar där korna stod – för att urinen skulle rinna ner i rännan bakom dem. Rännan är redan igengjuten, men det släta, fina, lutande (och halkvänliga!) golvet där korna stod är lite jobbigt. Det har en gång i tiden stått 8 kor i den där lagårn! Det är helt obegripligt! Nu har jag tre hästboxar där (förre hyresgästen hade nog fyra, men då hade hästarna lite snålt med utrymme) och tycker att det är ”fullt”…!

_________________________

Jag har återigen gått upp i vikt, och väger nu närmare 80 kg. Till och med mina snickarbyxor kändes trånga när jag tog på dem nytvättade häromdagen… Inte uppmuntrande. Och ändå har jag varit ganska duktig med LCHF. Men det kanske är min konsumtion av grädde + mjölk som spökar. Jag har ju slutat dricka kaffe, så det blir te på morgonen istället. Men jag klarar inte av att dricka te på fastande mage utan mjölk/grädde i – annars mår jag illa. Kaffe klarar jag däremot av att dricka svart på fastande mage – jag har bara aldrig insett vitsen…

Däremot är jag lite nöjdare med att det börjar röra på sig på vikingatälts-fronten. Nu har jag två praktikanter till i sommar (nr 1 kommer att vara arbetsledare, och han är rejäl, nr 2 – som inte är speciellt självgående – kommer väl förhoppningsvis att bli satt i arbete av nr 1). Båda är ”lajvare” (eller åtminstone nr 1, nr 2 är åtminstone pojkvän till en inbiten lajvare) , och jag har dessutom utlyst sommarjobb för ytterligare 2-3 entusiaster. Utöver blygsam lön ( 50 kr/tim) kommer de att få varsin enkel vikingautstyrsel (dvs särk + hängselkjol för tjejerna, byxa + tunika för killarna). Och så får de hänga med på några vikingafestivaler jag tänker åka på, och bo i vårt gemensamma tält. Så jag hoppas det blir några stycken som nappar. Torun har redan hakat på, så jag har åtminstone 3 ”slavar” färdiga. Sen blir det inte bara sy och snickra tält, utan jag tänkte varva emellan lite med ”allmänt gårdsjobb” – t.ex. hjälpa till att sätta upp stängsel runt tomten (för att hålla hundarna hemma), hjälpa till med lagårdsrenovering osv. Kanske måla lillstugan (där jag har kontor). Vi får se. Men det kan behövas lite omväxling, det är jobbigt att sitta och sy vid en symaskin! Fråga mig – jag förstörde nästan rygg+nacke när jag sista veckan kom på att jag skulle sy dubbla uppsättningar kläder till tre personer inför vår resa till Medeltidsveckan i Visby för en handfull år sen.

Nåja – gåtor och gåtor. Men jag har ju grunnat på varför jag varit så omänskligt trött den senaste månaden eller så. Idag fick jag svaret av min ”käre” (som jag skrev häromdagen) läkare. Det visade sig att jag har saltbrist! Och då blir man trött – och t.o.m. förvirrad om saltbristen är svår…!

Det har förstås med mitt drickande att göra (*hick*). Nej, allvarligt. Jag har ju alltid haft vätskebrist pga insipidus (fast jag inte visste skälet), och som en följd av det automatiskt hållit ner mitt saltintag – eftersom mer salt krävde ännu högre vätskeintag! Så nu när jag medicinerar mot vätskebristen äter jag fortfarande tunt med salt – och får alltså saltbrist istället. Ett alternativt skäl är att jag – av ohejdad vana – dricker mer vatten än jag borde/behöver. Och av det skälet får saltbrist. I vilket fall som helst är det ju bra att veta skälet. ”Il dottore” tycker förstås att jag ska medicinera på heltid (istf bara över nätterna, som jag har gjort sen i december), medan jag själv tycker att det vore enklare att tänka på saltintaget. Men nu har jag lovat honom att testa heldygnsmedicinering en vecka och sen testa saltnivån i blodet igen. Haken är väl att jag antagligen automatiskt kommer att höja saltintaget – bara för att jag vet om det… Så då vet man ändå inte vad som löste problemet. Men OK – jag kan väl stå ut med heldygnsmedicinering, om jag inte råkar in i samma elände som i december. Och nu skulle vi ju följa upp med täta tester framöver.

Igår red jag ut på långtur på Athos,, vi var ute i 1½ timme. Fast jag skulle tippa på att vi bara red 5-6 km på den tiden. Dels går han inte så snabbt (annat än sista biten på hemvägen, då lunkar han på lite raskare) och dels håller han ju på med lite ”hyss” = tvärnitar och tokas på samma speciella platser varenda gång. Förra gången snurrade jag honom som straff när han tvärnitade, så den här gången började han automatiskt snurra när jag sa ”Nej” vid tvärstoppen. Men den här gången hade jag bestämt att jag istället skulle skänkla på ordentligt. Och jädrar anåda, han fattar så snabbt. Jag behövde bara ”drämma på” (nåja) en enda gång så var det överstökat. Tre gånger tvärnitade han på samma sätt (och på exakt samma ställen) och jag skänklade på. Sen inga fler hyss.
Till sist råkade vi hamna på ett hygge (där det en gång gick en jättefin stig genom ett skogsparti) – där virrade vi runt och körde till sist tvärstopp inför ett par meterdjupa traktorspår. Bara att vända tillbaka över rishygget. Då var han inte så god på sin matte ryttare, den söte Athos. Inge kul att ta sig fram på risiga/blöta hyggen. Jag ska reka den vägen med hundarna bara, och leta fram en bra genväg – och dessutom se till att fråga markägaren om lov!
Men hyggesturen var en bra träning i ledarskap! Även om det kändes som om han hade lust att bocka av mig några gånger. Men han är faktiskt en väldigt medgörlig liten gosse, det måste jag säga. Och jag som för bara några veckor sen pratade med folk om att byta in honom mot en häst från SORF (ridskolan i Sala = SalaOrtens RyttarFörening)… Det blir mindre och mindre aktuellt hela tiden. I helgen var jag t.o.m. sugen på att köpa ÄNNU EN HÄST… (fick syn på en annons om en Ardennervalack, 9 år, för 12.000:-).

Med gymträningen på morgonen och långritten på kvällen var jag rätt mör vid läggdags. För att inte tala om hur seg jag var i morse…